fredag 14 november 2008

Jag kan "se" med mina fötter!

Härom kvällen hade vi ett fantastiskt månljus. Min mor (född 1939) ringde och frågade om vi skulle gå upp till ett berg bredvid där vi bor för att titta på omgivningarna i månskenet. Eftersom jag just skulle till att äta middag sa hon att jag skulle komma när jag var klar och vi skulle träffas uppe på berget.
Jag klädde mig och tog pannlampan att lysa med när jag gick efter traktorspåren. Det var riktigt mörkt och månen hade inte kommit upp så högt att den lyste ned mellan träden. Snart var jag ute på hygget där det var lite ljusare. Jag spanade efter min mor och hennes lampa. Vissla, hennes hund började skälla och mina hundar visade genast riktningen. När jag var framme vid henne frågade jag om hon inte hade en lampa med sig?
-Nä, det behövs inte för jag ser ju med fötterna där jag går.
Vad svarar man på det!?
Jag kunde ju inte vara sämre än henne och stoppade min lampa i fickan. Vi gick uppåt en bit efter hygget och hittade en bra plats att skåda ut över det månljusa landskapet. Dimman låg stilla i dalarna och stjärnorna tindrade på himlen runt månen.
En liten brasa fick fart, för att förstärka det mysiga. Hundarna sprang runt och nosade på kvällsdofter i höstskogen medan vi dryftade livets meningar.
Vi gick efter hyggeskanten på vägen hem och kände oss som två (kortbenta) älgkor försiktigt smygande genom den mörka natten. Vissa kanske skulle kalla oss tokiga men det är otroligt livsbejakande att uppleva saker som detta.
Jag kan också se med mina fötter i mörka natten, det har min snart 70-åriga mor lärt mig!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar