torsdag 27 november 2008

Dagens motion av hundar och harar.

Idag har vi varit på harjakt, jag, min sambo Martin och hans arbetskamrat samt yngste sonen. Vi var inte ensamma på området och snart ekade tre hundars skall runt berget. Jag gjorde en brasa på "bästa passet" och satte mig för att invänta någon jösse, men ingen kom, jag började bara frysa. Till slut gav jag upp och packade ihop fikasäcken och gick till bilen för att byta pass. Hundarna Rocky och Chippe hade drivit var sin hare och tyvärr hade hararna sprungit mot varandra och korsat sina spår. Nu blev det riktigt kivigt för hundarna att reda ut spåren.
Alla tre karlarna hade fått se hare men inte jag så det var nog på tiden jag bytte pass för dreven fortsatte nedanför berget i snårskogen. Ja, där var det inte lätt att passa av, harar och hundar kröp genom den täta skogen och passerade blixtsnabbt de små gläntorna.
Bert-Ola kopplade tillslut sin Chippe för att avbryta medan Rocky fortsatte sitt jobb. På väg till bilen fick vi syn på nya harspår, nattens hartraj. Chippe släpptes och snart var ett nytt drev i full gång. Både Martin och Tommy fick se haren men det var för långt att skjuta. Jag och Bert-Ola stod på pass efter skogsvägen och snart hade jag haren rakt framför mig. Den kom helt ljudlöst på den mjuka nysnön genom ungskogen. Den stannade till, jag lyfte bössan och sköt. Nu låg den där, som nummer två för mig i höst, och så var det bara att invänta Chippen som naturligtvis behövde få slutföra sitt drev för att få sig en smakbit. Både hund och husse var mycket glada men gladast var nog jag. Nja, det hade varit ännu bättre om Tommy fått skjuta den förståss. Barnens glädje är ju föräldrars glädje också, det hade jag så väl unnat honom. Vi ska ut fler gånger i vinter och då kanske det blir hans tur att fälla bytet.
Rocky jobbade bra med sitt drev men det mörknade så fort och det blev till att koppla upp honom för att åka hem. Rocky blev utan hare den här gången också men det gråter vi inte för, det kommer fler jaktdagar.

1 kommentar:

  1. Är det här ett skämt? Finns det sådana människor? Å, stackars Tommy! Att bli uppfostrat för att uppfatta dödande som glädjekälla. Suck.

    SvaraRadera