fredag 24 oktober 2008

Teamwork

Teamwork behövs sannerligen när det gäller jakt och det gäller att vara samstämda. Nu är det inte alla gånger det fungerar som exempelvis denna gråmulna höstdagsmorgon.
Jag hade placerat mig en bit nedströms Sävarån för att invänta sjöfågel och med pipa locka den närmare så jag kunde få ett så säker skott som möjligt. Hundarna satt på var sin sida om mig och jag hade min 22 Hornet med mig för det kunde nog bli långa håll. Snart kände jag att det rörde sig nedströms ån och försiktigt sneglande såg jag en gräsand nyfiket komma simmande för att ta sig en titt, på en förmodad kamrat. Bössan vinklades sakta till rätt position och när jag så skulle trycka av, fick jag plötsligt en blöt Gaia-nos och tunga mellan kikarsiktet och mina glasögon. Ja, så var det tillfället över för mer rörelse behövdes inte för att anden skulle ana oråd.
Vi fortsatte vandra uppåt, jag något trumpen, och hundarna sattes i bilen för att jag hört fler änder längre upp och nu ville jag åtminstone få till ett skott utan störande hundnosar. Sakta smög jag i skydd av några täta granar närmare de sju änderna som betade uppströms. Jag hade säkrat skottchanserna med två bössor, både hagel och kula. Väntan blev lång och fötterna blev både kalla och sjöd av "sockerdricka" utemellan. Så fattade jag beslutet att trycka av fågelstudsaren mot en av de närmsta änderna och se vad övriga flocken skulle göra vid smällen. Anden blev kvar och fem fög från mig medan en kom mot mig och då hade jag redan hagelbössan beredd att avfyras. Nu tog jag dock beslutet att låta den flyga vidare och istället koncentrera mig på att få iland den skjutna anden, mängden fågel är inte det jag räknar högst. Eftersom Lystra inte varit med vid skottillfället skulle det kanske bli lite marigt att få henne ut till fågeln. Jag ville dirigera henne till rätt plats och att hon skulle lita på mina direktioner. Visst tog det ett par vändor ut i det kalla vattnet innan hon verkligen förstod att det var över ån och nästan till andra sidan för att hitta fågeln. Med viltet stolt i munnen simmade hon med starka tag in till mig och fick förtroendet att bära den ända till bilen. Nu skulle jag kolla hur skottet tagit och döm om min förvåning när jag skjutit rakt genom huvudet. Ett skott med minsta köttförstöring kan man säga!
Jakten var ett riktigt Teamwork mellan matte och hund.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar