Kanadabesök

Förra hösten fick jag kontakt med släktingar från Kanada via internet. Min farfars far Anders hade tre syskon som utvandrade till "Amerika" och bosatte sig i Kanada Manitoba. Tre systrar, tremeningar med min far, bestämde sig för att komma till Svartberget för att se sin morfar Nils födelseplats och nu i september kom de till oss. Här är de tillsammans med min syster Sonja utanför den gård som systrarnas morfar växte upp i. Från vänster, Thelma, Sonja, Carole och Verna.

Det är klart att vi bl.a ville visa hur man bakade både mjukkakor och tunnbröd på gammalt vis i den bagarstuga som deras morfars far Anders Hansson byggt och murat upp (men renoverats i början av 1970-talet). Min mamma Raili instruerade hur man skulle göra degen och min dotter Ellen var ledig från skolan och hjälpte naturligtvis till. Ja, inte tyckte de att detta var så lätt men de var vid gott mod hela tiden trots lite kladd och skrynklade kakor så klarade de sig mycket bra i slutet av baket.
Min pappa Elon kom in i bagarstugan för att se hur systrarna klarade den helt nya bakmetoden för deras del. Han fick höra ett välbekant "fy faan" från en av systrarna när degen fastnade runt hela hennes händer och fingrar, detta uttryck hade hennes far använt ofta när det inte gick så bra. Den andra systern frågade på perfekt degerforsmål "Vill du ha en litn´ kaffetår?" vilket hon ofta hört sin mor Hilma fråga. Ni förstår att vi fått många glada skratt tillsammans!Imorgon ska vi till Vännäs för att träffa fler släktingar och på torsdag ska vi åka till Kamsjön för att äta palt hos Kerstin och Lennart. Själv agerar jag tolk så mycket jag bara kan och även mina barn, men rent fantastiskt vad människor kan förstå varandra bra, utan att prata samma språk, jag är helt facinerad av mina föräldrar och de tre systrarnas komunikation.

Ingen hare idag!

Idag har Rocky varit med husse i skogen, han tog det lugnare i söket än vanligt men hittade tyvärr ingen hare. Nog hade det varit roligt att höra drevet eka över nejderna men kanske går det bättre en annan dag. Rocky var i alla fall glad över att få springa lös och nosa i allehanda dofter och han var väldigt ivrig på många ställen. Men så här är det ibland och det är inte lätt att veta vad som påverkar om hunden hittar en hare eller inte. Trots uteblivet drev är det fint att vara ute den här tiden på året, glad hund, annorlunda dofter och vackra färger får bli dagens fina upplevelse.

Holländska naturfotografer på besök

Vid mitt besök i Holland med dottern hösten 2007 träffade jag Klaas Kanis (till vänster) som är naturfotograf. Han tar även mycket vackra foton på hundar, bl.a för kennel fan´t Suydevelt. Klaas frågade om jag kunde ordna något boende för honom och en fotokamrat till hösten 2008 för de ville fotografera i norra skandinavien. Naturligtvis blev jag glad att de ville stanna till i Västerbotten och Vindelns kommun så boende ordnade jag genast när jag kom hem samt erbjöd dem guidning om de behövde.
Så kom de två fotograferna den 13 september, Klaas Kanis och Maas van de Ruitenbeek. Jag och min man guidade dem till våra smultronställen. Vi tog dem högt upp och lågt ned, på våta marker och torra. Det blev givetvis tidiga mornar och sena kvällar men de var på strålande humör och tyckte vår natur var fantastisk.
När man träffar sådana människor blir man lite överraskad över ens egen reaktion om hur mycket vi tar för givet med vår natur. Både jag och min man tittade förundrat på de två männen som fotograferade allt mellan stora vyer, till lavars färg och struktur på stenar.
De fortsatte sin resa norröver den 16 september med destination Vietas. På hemvägen skulle de köra genom Norge och lär få en fantastisk upplevelse även där, mycket annorlunda än den Holländska naturen.
Hela vår familj känner oss hedrade av att ha fått göra bekantskap med dessa två fantastiska fotografer och som också lockat oss till många skratt under vår tid tillsammans. Vi hoppas få möta dem igen och önskar dem lycka till på färden.
Ni som är intresserade av deras bilder kan gå in på hemsidorna som finns i kontakt och länkar på min hemsida. Troligtvis finns foton från deras senaste resa på hemsidorna i slutet av oktober.

Mysiga luleåbor med snabba bretoner

När hösten närmar sig blir telefonsamtalen till Luleå mycket tätare än övrig tid på året. Älgjakten närmar sig och då kommer Ingrid ned till Abborrtjärn för att jaga älg. De fria dagarna ägnar vi åt att gå på småviltjakt tillsammans och fika i skogen är en naturlig del av vår samvaro. Även i år blev vi bjudna på grillkväll av de långväga älgjägarna som inkvarteras i Svartberget under jakten. Ett tack till Morten och Ingrid (på bilden med sina bretoner) samt Mortens bror Matts från Stockholm och Gunnar från Gävle för trevligt sällskap och god förtäring. Välkomna åter!

Tack Eivor och Rinus

Troligen skulle det inte blivit någon drent om inte jag fått kontakt med Eivor Iversen i Piteå. Mina två yngsta barn åkte med mig och träffade hennes ettårige hane Rinus och jag blev säker på att rasen skulle passa familjen. Eivor hjälpte mig även med tips och råd inför de pappersarbeten som behövdes för att hämta valp från Holland. När Lystra blev 4 månader fick vi även hjälp och stöd till att delta i hundutställningar som jag förut inte var så bekant med. Vi har haft många trevliga stunder tillsammans både i utställningssammanhang och med träningar i skog och mark. Rinus har också fått en drentkompis vid namn Doortje, båda kommer från fan´t Suydevelts kennel.

Ibland stämmer allt, två igen!

Min man jagar älg med sitt jaktlag och jag jagar småvilt med mina hundar på samma område. Den här dagen gick jag bara med unghunden och efter att ha stött tre skogsfåglar så står hon plötsligt för något i en enbuske. Jag gör mig beredd med bössan och så vänder hon sig om och stöter upp en tjäderhöna som ligger bakom henne......snabbt skott och jag vingklipper fågeln som faller ned och springer runt för att gömma sig. Jag kommenderar ett skarpt NEJ till Gaia och springer själv till fågeln för snabb avlivning. Vilken lycka att få fälla första fågeln över Gaia som bara är drygt 10 månader gammal. Hon tog dock allt med ro medan matte hoppade av glädje.

Dagen efter fick jag även skjuta en tjäderhöna över Lystra som stod fint för sin fågel. Den tjäderhönan blev lite för nervös och lyfte innan hunden hann stöta upp den. Jag sköt och hörde hur den föll ned på marken ett stycke bort. Lystra sökte igenom platsen där hönan legat och jag lockade till mig henne och skickade ut henne på sök. Själv gick jag direkt till platsen där hönan landat och väntade på hunden. När hon kom passade jag på att blåsa sittsignal och hon satte sig 10 meter från mig....så lockade jag igen och blåste sitt 2 meter från hönan och hon satte sig och såg lite förvånat på både mig och den vackra fågeln. Trots den extra tyngden blev det lätt att gå blötmyren tillbaka till bilen. Ibland stämmer allt och jag är så glad över mina två drentsar som förgyller mitt liv.

Mina bästa hälsningar till Kennel fan´t Suydevelt

Visst var jag orolig inför att köpa valp från Nederländerna och dessutom en nästan ny ras för Sverige. Många varnade mig för detta men trots varningarna så kände jag mig förvissad om att det var en ras som skulle passa mina behov. Nu har jag två tikar, Lystra snart två år och Gaia snart ett år, båda från fan´t Suydevelts kennel, ägare Jaap och Froukje Hoksema.
Jag har inte ångrat mitt val av Drentsche Patrijshond som passar mig utmärkt eftersom jag oftast jagar i skogrika marker. Deras snäva sök och goda kontakt med föraren gör att jag är helnöjd med rasen.
Med ord kan jag inte beskriva hur nöjd jag är med mina jaktkompisar och tackar uppfödarna av hela mitt hjärta för denna härliga ras och kennelägarnas val av individer till mig.
På bilden syns ägarna Jaap och Froukje Hoeksema med några av sina hundar.

Kanadagås på menyn

I flera år har jag önskat att få tillfälle att skjuta en kanadagås och här om dagen fick jag skjuta två. Naturligtvis var jag på jakt efter den stora tjädertuppen som gäckat mig i många dagar men jag och hundarna hann inte långt innan planerna ändrades. Genom vegetationen såg jag några kanadagäss som betade i ån och jag såg chansen till en gåsstek. Hundarna bands i en tall och jag började sakta krypa mot vattnet i skydd av sly och småträd. Unghunden var tyst men den äldre började gnälla lite....det var nog en bra avledning..... gässen verkade inte tycka det var någon fara för ljudet av hunden kom hela tiden från samma plats. Eftersom jag bara hade mitt hagelvapen måste jag komma riktigt nära för att få en bra träff.
Det var nog inte mer än 18-20 meter mellan mig och gässen när jag äntligen bestämde mig för att skjuta. Efter första skottet blev jag lite förvånad för gässen lyfte inte de bara simmade undan.....ja, förutom den som jag sköt på som blev liggande. Snabbt sprang jag efter myrkanten och stoppade i två patroner och så sköt jag den sista gåsen av de tre som simmat uppför ån. Den blev liggande med buken upp och jag gick för att hämta hundarna.
Lystra, den äldre tiken fick jobbet att apportera och det gjorde hon med bravur. Sen hade jag själv fullt upp med att bära två gäss och Berettan upp till bilen. På hemvägen tänkte jag att det var en evinnerlig tur att jag inte sköt fler för det var ett riktigt tungt lass. En vägde 4,8 kg och den andra 3,5 kg. Men ni kan tro att jag kände mig både stolt och glad över dagens jakt.

Viltmiddag

Färsk mandelpotatis står sjudande på spisen i stugan och grillen väntar på gräsandsbröst. Kantarellerna ska brynas i smör i den lilla stekpannan och nyplockade lingon får bli tillbehör till middagsmaten. Under förhösten mognar ännu våra jordgubbar som får bli en läcker efterrätt och sedan en kopp nykokt kaffe. Livet har olika höjdpunkter och detta är sannerligen en av dem. Min man och mina barn kan intyga att det smakade otroligt gott med viltmiddag vid stranden i höstsolen.

Båttur runt holmarna i sjön

Måndag bjöd på en fin dag med solsken, perfekt för en tur på sjön med båt och tyst elmotor. Vi åkte mellan de olika holmarna för att leta fina stenar, och lite svamp. Lystra ska ha koll åt alla håll samtidigt och har lite svårt att vara stilla i båten, ofta står hon med tassarna på förens reling och spanar. Gaia däremot hon sätter eller lägger sig gärna och väntar på att få komma iland för att utforska alla nya dofter.

Med allt regnande denna sommar är vattennivån hög och jag behöver inte vara så försiktig med alla grund som finns där man minst anar det.

Lyckat skytte och apportering

Söndagens jakt fick mig att dra mina mungipor i ett stort leende. Egentligen skulle vi leta reda på tjädertuppen som höll sig bredvid ån. Nu blev både jag och Lystra lite villrådiga när vi hörde flera gräsänder beta nere vid ån. Av plaskandet och smackandet var det nog många och kanske var de tillräckligt högljudda så jag skulle kunna åla mig närmare ån i skydd av den låga vegetationen och vassen.
Lystra blev bunden i ett träd för att inte störa min förflyttning ned mot ån. Hon började gny och snart hördes hon ljudligt.....det blev reträtt för någon minut och hunden fick brysk tillsägelse om att vara tyst. Ja inte trodde jag det skulle hjälpa men faktiskt blev hon tyst som en mus.
Så började jag min försiktiga färd mot änderna igen som inte verkat ha blivit störda. Någon som inte upplevt hur det är att smyga iväg genom dvärgvide, torra kvistar och blötmyr kan nog inte riktigt föreställa sig hur svårt det är att vara tyst. Nu klarade jag det genom att änderna var så många och tydligen mycket hungriga. Sakta reste jag mig upp bakom en tallstam och sköt en av dem som låg i vattnet och sen en på vingar, den första fick jag skicka ett skott till på för det hade inte tagit så bra.
Lystra hämtades och vi gick lugnt till åkanten och hon visades på fåglarna. Ivrigt satte hon iväg och apporterade snyggt mina gräsänder. Vilken lyckad jakt för oss.......och stortuppen lever vidare.....imorgon kanske vi går och letar den igen.

Rönnbär äro röda!?

Ja, hur var det nu, visst är väl rönnbär röda? När man svarar ja så vet man alldeles säkert att man får rätt. Men med dessa tre klasar från tre olika träd så bevisar det att de kan ha olika färger......och mycket vackra färger tillsammans.